Flashback
06.00
Ett ljus i ögonen och röster som ropar : upp med händerna.
Reagerar knappt, vänder mig om och försöker somna om. "UPP MED HÄNDERNA!" ropar de igen. Allt jag ser är ficklampor mot oss och flera huvuden vid dörren. Tror det är en dröm och ställer upp händerna. Ingenting händer på sekunder, och jag svarar -gör något då? sedan fäller jag ner armarna och det svartnar till. Handklovar, främmande människor, mammas skrik och hjärtklappningar. For upp ur sängen och sprang ut i hallen och frågade vad som pågick. Har nog aldrig känt mig så kränkt och liten förr, ingen såg en, ingen svarade. Vi fick stå kvar i köket medan de våldtog vårt hem. De fick inte röra mina saker, det visste jag och såg till att det blev så, gled ifrån den ena och drog i den andra och bad denne genast att sluta snoka bland mina saker.
Gick förtvivlad till skolan klockan 7 där en tjejkompis mötte mig. Rösten darrade, pupillerna var vidgade. Sakta men säkert fick jag fram alla ord. Stod i skolans skolgård tillsammans med henne och grät hjärtat ur oss. Förvirrade lärare och vänner försökte misslyckat få ett svar på vad som stod fel. Deras vänner hade samlats för att visa stöd, kramade om och sa stöttande ord. Kunde inte stanna kvar så jag gick hem igen. Handklovar igen. NEJ. Otrevliga människor som rev ner allt på hyllor och behandlade oss som luft. En sjuk pappa och en törstig bror brydde de sig inte om. Vad jag än sa och hur mycket jag än käftade emot så hjälpte det inte, fick bara arga blickar tillbaka och bestämda röster som sa att jag skulle vara tyst. Sen var dom borta.
De lämnade ett slukhål som var omöjlig att ta sig ur. En krossad mamma och förvirrad pappa, och så jag. Vi sa ingenting till varandra på minst en timme. Men sedan började kampen, advokater. Mina föräldrar tvingade mig till skolan, där jag inte behövde gå på lektioner utan satt i rasthallen och sällskapades av vänner och älskade. Resten av dagen var som ett töcken. All ilska riktades mot mig. Var ute i en timme och pratade ut med vänner och Andreas, fick inte mer tid.
5 år sen.
Det försvinner aldrig ur näthinnan.
-
Don't let it slip away
What do you do when love is gone?
Do you let it slip away, or do you fight for it.
Fading love is the worst thing, you feel like your torn into a thousand pieces.
You feel helpless, and unloved.
But you can't fight for something alone..
Start over
Det är svårt ibland, alltihop.
Uppskattar livet till fullo, men ibland kan det brista.
Känner inget välbehag, tycker inte att jag passar in där jag är.
Jag vill börja om på nytt, även om jag har det bra.
Från första till sista andetaget
Dem människorna man verkligen kan förlita sig på,
är dem man upplevt varenda levande andetag med.
Vi delar samma kött och blod, och kommer aldrig svika varandra oavsett vad.
Det känns skönt att veta det.
We were supposed to grow old together
Jag kommer nog aldrig förstå att en sjukdom övervann din kropp.
Jag kommer aldrig förstå att jag kramade och pussade på en iskall kropp som brukade vara varm.
Att du hade en sjukdom i 10 månader, och togs ifrån mig på en sekund, svider så hårt.
Jag gråter sällan, men jag tänker på dig ofta, jag tänker på att du inte är vid liv.
Det gör ont att veta att du inte kommer vara där och ta emot mig på studenten,
för du var den enda människan som någonsin uppmuntrat mig, och berömt mig.
Jag undrar hur länge till jag ska stå ut utan dig.
50 år, 60 kanske?
Jag saknar dig så mycket så jag nästan hellre är med dig.
Allt föll samman, i takt med att dina sista hjärtslag, det finns inget vi längre utan dig.
Utan dig är jag inte hel, aldrig någonsin.
Oxen
|
Han tar mer än gärna på sig ansvar. Behovet att känna trygghet kan ibland uttrycka sig som överdriven förvärvslystnad och kontrollbehov. Behovet av ägande kan tyvärr ge upphov till svartsjuka. Känslomässigt strävar oxen oftast efter stabila och stadiga förbindelser. Om du vill ha en partner som aldrig sviker dig så skall du välja en oxe. Han kan vara tystlåten och ha en hög tröskel, men om han blir tillräckligt retad så kan han bli farlig. Det moderna samhället tycks ibland vara för stressigt för oxen och likaså kan motviljan för förändringar få honom att vända sig inåt. Där finner han dock alltid styrka och kraft. Element: jord Kvalitet: fast Polaritet: negativ |
 Läskit hur likt detta är mig. Jag är så envis, men har världens tålamod, älskar fredagar, jag är galet praktisk, och strävar alltid efter högre. Jag är otroligt dominant, och lathet, haha kom igen ni ser ju vad jag döpt bloggen till? Jag uppskattar verkligen allt livet ger oss, och hatar förändringar mer än allt annat. |
Oxens symbol har hängt med länge. Antikens offerdjur, Kretas tjurkult och hinduismens heliga kor ger oss ledtrådar från det förflutna. Tryggheten och harmonin hos jorden och brukandet av den finns närvarande i oxens medvetande. Han är praktisk, tålmodig och beslutsam. Han uppskattar livets goda och uppskattar både skönhet, konst, mat, dryck och bekvämlighet.Love at million sights
Jag tänker på hur vi målar upp bilden av första gången. Första dejten, första natten, första kyssen.
Hur vi alltid pratar om hur härligt det är i början och med pirr i magen.
Hur människor som gifter sig får panik för att de aldrig mer kommer få uppleva en första gång med någon igen.
Jag förstår inte det där.
Jag hatar det första telefonsamtalet, den första dejten, den första morgonen.
När man är så nervös att man inte kan äta och är rädd för att säga fel så att han inte tycker om.
När man säger saker som inte alls är jag och använder ett kroppsspråk man aldrig använder annars.
Visst är det något speciellt med den första blicken och fjärilarna i magen är väldigt härliga.
Men när det är på riktigt så finns ju fjärilarna kvar långt efter första gången och blickarna blir inte mindre intensiva för att det är samma ögon varje dag.
Jag tycker tillsammans på riktigt och länge smakar så mycket bättre än i början.
När man kan varandras dofter. Känner varandras smaker. Kan födelsemärkenas placeringar utantill.
När man inte tänker utan bara är med någon annan. Det är det bästa.
För när det är rätt blir kyssarna bara bättre. Fjärilarna bara fler. Skämten bara roligare.
Jag gillar inte i början. Jag gillar när man vet och känner och kan.
Jag brukade titta på honom efter tre och ett halvt år och det pirrade så mycket i min mage att skrattet bubblade fram. Folk brukade fråga om jag inte tröttnade eller tyckte det var tråkigt. Jag förstod att de inte kunde förstå vad vi hade. Två år efter hans första sms började jag fortfarande le varje gång hans namn stod på skärmen.
Det är på riktigt och det är så jag vill ha det. Och nu vet jag att man aldrig ska nöja sig med mindre.
Lånade texten av Felicia, tyckte den var så fin! Hoppas det är okej.
En sjukdom som jag lider av
Något som många anser är väldigt vanligt, och yttrar sig om att de har. FEL. Jag har lidigt av denna sjukdom i över 10 år nu, och fick min diagnos när jag var 7 år gammal. Det började med att jag grät så fort jag kände att huvudet dånade, mamma förstod ingenting, jag grät i timmar, och jag spydde. Fick ta urinprov flera gånger, men fick inga resultat. En dag berättade mamma det för min moster, alltså allt jag kände, då frågade hon vad jag gjorde innan, och jag hade simmat. Hon tog en slutsats, som löd att jag fick huvudvärk vid ansträngning. Mamma förklarade detta för läkarna och det visade sig att efter några urinprov till och andra tester, att jag hade migrän.
Diagnos : Ljus känslig, ljud känslig, flimmer för ögon, blodkärl spänner sig, ögonmigrän samt migrän.
Ja? Detta ojar säkert många om nu, men det är såhär migrän slår en.
Jag måste ständigt tänka på att inte vistas för länge under solen (är typ allergisk), måste dricka 3 liter vatten om dagen, äta ordenklit, sova jämna tider och timmar, inte stressa (helt omöjligt), och inte anstränga mig för mycket.
Jag har ständigt dessa tankar i skallen, för att kunna klara dagen utan en attack.
Många närstående undrar hur allt känns då de ser mig som nästan döende vid attack. Vad kan jag säga? Bilden ovanför förklarar en del.. Det känns som om någon borrar i skallen, man vill bara slita av den. Jag har också lyckats dra på mig en luktkänslighet på senare år, då jag blir värre såfort det luktar något starkt, bensin, mat, parfym, vad som helst.
Vettefan varför jag skriver detta, antagligen för att jag stör mig på att många med fjuttig huvudvärk säger att det är migrän de har. Tro mig, det är absolut inget någon människa vill pröva på, för det finns inget som kan härda smärtan, absolut ingenting.
-
cynn becuman forma
5
Jag glömde känslan av salta tårar längs kinden
Det var ett halvår sen jag sist grät.
Jag hade glömt känslan av salta tårar längs kinden.
Men nu är de här igen.
Här för att påminna mig.
Jag hade glömt känslan av salta tårar längs kinden.
Men nu är de här igen.
Här för att påminna mig.
Det var så galet verkligt
Inatt drömde jag om dig igen.
Det var nog den mest uppenbara drömmen om dig.
Jag vände mig om, och såg dig, du gick en bit bakom mig.
Först trodde jag inte på vad jag såg, men sen vände jag mig om och tittade igen, så var det DU.
Det var nog den mest uppenbara drömmen om dig.
Jag vände mig om, och såg dig, du gick en bit bakom mig.
Först trodde jag inte på vad jag såg, men sen vände jag mig om och tittade igen, så var det DU.
Jag log så brett och ögonen fylldes av tårar.
Du blinkade mot mig, bad mig vända mig om och inte se bakåt.
Du blinkade mot mig, bad mig vända mig om och inte se bakåt.
Du sa att du alltid var där, även när jag inte såg dig.
Jag sa att jag visste det, och vände mig om.
JAG ÄLSKAR DIG PAPPA.
Jag sa att jag visste det, och vände mig om.
JAG ÄLSKAR DIG PAPPA.
Eternity
Hur kunde ett ögonblick kännas som en förhäxad evighet?
Varför är det så svårt att förstå att man mist det som man höll så kärt?
Såna saker går inte att förklara.
När jag klev in i rummet där du låg och såg på dig stannade jag till. Jag kunde inte röra på mig hur mycket jag än försökte, jag bara stod där och stirrade på dig helt känslolöst. Jag var ju här igår, vi pratade ju och åt massa Marabou du och jag. Du klarade även att gå på toa ensam. Hur det blev på detta vis, fäster inte i min hjärna. Var dag hoppades jag på att du skulle ligga i rummet intill, och att en härlig dag väntade oss. Jag trodde även på mitt hopp vid desperata tillfällen, och än idag händer det att jag oavsiktligt ropar ditt namn, för att få ett svar tillbaka.
Varför är det så svårt att förstå att man mist det som man höll så kärt?
Såna saker går inte att förklara.
När jag klev in i rummet där du låg och såg på dig stannade jag till. Jag kunde inte röra på mig hur mycket jag än försökte, jag bara stod där och stirrade på dig helt känslolöst. Jag var ju här igår, vi pratade ju och åt massa Marabou du och jag. Du klarade även att gå på toa ensam. Hur det blev på detta vis, fäster inte i min hjärna. Var dag hoppades jag på att du skulle ligga i rummet intill, och att en härlig dag väntade oss. Jag trodde även på mitt hopp vid desperata tillfällen, och än idag händer det att jag oavsiktligt ropar ditt namn, för att få ett svar tillbaka.
Jag är jag, nöj dig
Ett problem som en hel del har, speciellt tjejer, är att glädjas åt varandra, och inte vara fördomsfulla. Jag vet inte om det är något inlärt, men varför är det så svårt? Bara för att jag är lycklig, så måste det inte ligga något skumt bakom det hela. Tyvärr är jag inte en pesemist, jag ser och jag hör det negativa, sen lägger jag det bakom mig och ler. För det är så jävla onödigt att ta åt sig.
Många anser att jag ser mig själv som svensk, och inte vet vart jag kommer ifrån, vilket är bulls***. Jag vet vem jag är, jag vet var jag är född, och vad för nation jag kommer ifrån, och behöver inte höra det från någon annan. Men sen kan det vara så att jag inte lever enligt min kultur, eftersom jag tycker att kultur anknyter till religion, och religion är det största fiaskot som tillkommit sedan denna planet bildades, tycker jag dåra.
Så just därför ska jag inte anses som någon som hatar sitt land, eller sina rötter. Bara för att jag kan tala ordenkligt, och anpassa mig, bara för att jag råkar ha en svensk pojkvän, och överlag fler svenska kompisar, så behöver jag inte bli dömd för det. Kommer nog aldrig förstå varför man inte kan glädjas åt någon annans framgång.
Ganska absurt.
Många anser att jag ser mig själv som svensk, och inte vet vart jag kommer ifrån, vilket är bulls***. Jag vet vem jag är, jag vet var jag är född, och vad för nation jag kommer ifrån, och behöver inte höra det från någon annan. Men sen kan det vara så att jag inte lever enligt min kultur, eftersom jag tycker att kultur anknyter till religion, och religion är det största fiaskot som tillkommit sedan denna planet bildades, tycker jag dåra.
Så just därför ska jag inte anses som någon som hatar sitt land, eller sina rötter. Bara för att jag kan tala ordenkligt, och anpassa mig, bara för att jag råkar ha en svensk pojkvän, och överlag fler svenska kompisar, så behöver jag inte bli dömd för det. Kommer nog aldrig förstå varför man inte kan glädjas åt någon annans framgång.
Ganska absurt.
Den ständiga saknaden
Tänk att den famn du gömt dig hos när Mufasa varit elak, eller när när elaka häxan i Snövit dyker upp, plötsligt inte är lika varm och mottaglig. Igår natt slog det mig snabbt hur det kändes att ligga mot den livlösa famnen, för att försöka skaka liv i den.
Minns att jag direkt gick till handen och kramade om den och klämde till för en reaktion. Jag låg i famnen där öronen tog emot revbenen, och försökte känna ett andetag. Det kändes som sten. Jag föll på golvet och grät. Jag slog mot väggen, jag skrek, jag ropade efter pappa, utan något svar. Jag stod på knäna mot bädden där han låg, tog honom i handen och frågade om han snälla inte kunde vakna för min skull, och fira nyår med mig, och se mig ta studenten. Men jag fick inget svar.
Evig ångest lever med mig.
Minns att jag direkt gick till handen och kramade om den och klämde till för en reaktion. Jag låg i famnen där öronen tog emot revbenen, och försökte känna ett andetag. Det kändes som sten. Jag föll på golvet och grät. Jag slog mot väggen, jag skrek, jag ropade efter pappa, utan något svar. Jag stod på knäna mot bädden där han låg, tog honom i handen och frågade om han snälla inte kunde vakna för min skull, och fira nyår med mig, och se mig ta studenten. Men jag fick inget svar.
Evig ångest lever med mig.
Livet cirkulerar
Mammas bästa vän hade levt på respirator i 3 månader, och idag omkom hon. Hennes dotter och jag är barndomsvänner, och jag blev genast likblek när mamma bad mig följa med hem till dom som stöd. Jag tål inte sorg, jag påmins bara om min egna, och hamnar i en svacka. Dottern ringde mig, och ville bara ha svar, svar på vad som näst händer i livet. För er ovetandes förlorade jag min pappa i cancer för 1 ½ år sedan.
Hon frågade mig frågor, som hon trodde jag hade svar och lösningar på. Ärligt talat så finns det ingen lösning, det finns inga svar. Jag lever än idag med sorgen, jag förstår fortfarande inte att just min pappa inte lever, men ibland slår det mig, och jag brister ut i tårar. Att leva med en sånn sak är inte lätt, men det stärker en. Det har lärt mig att aldrig ta någon för givet, att njuta av sällskapet jag är med, skratta en extra gång, och försöka göra det bästa av livet som det går.
Jag är inte en stark människa, men många ansér det.
Kanske för att jag vågar lé, trots min förlust.
Det är aldrig förbjudet att må bra.
Hon frågade mig frågor, som hon trodde jag hade svar och lösningar på. Ärligt talat så finns det ingen lösning, det finns inga svar. Jag lever än idag med sorgen, jag förstår fortfarande inte att just min pappa inte lever, men ibland slår det mig, och jag brister ut i tårar. Att leva med en sånn sak är inte lätt, men det stärker en. Det har lärt mig att aldrig ta någon för givet, att njuta av sällskapet jag är med, skratta en extra gång, och försöka göra det bästa av livet som det går.
Jag är inte en stark människa, men många ansér det.
Kanske för att jag vågar lé, trots min förlust.
Det är aldrig förbjudet att må bra.
Tagen
Tjejen: Sakta ner, jag är rädd.
Killen: Nej, det här är kul.
Tjejen: Det är inte alls kul, sakta ner.
Killen: Säg att du älskar mig då.
Tjejen: Jag älskar dig, sakta ner nu.
Killen: Ge mig en kram.
- Tjejen kramar honom.
Killen: Ta av min hjälm och sätt på dig den.
I tidningen nästa dag:
En motorcyckel har krockat in i en byggnad,
två satt på motorckyeln, men bara en överlevde.
Sanningen:
Killen hade insett att hans bromsar inte fungerade, men han ville inte tala om det för tjejen.
Istället fick han henne att säga jag älskar dig,
känna hennes kram för en sista gång, och han fick henne att ta på sig hans hjälm och sa att hon skulle klara sig även om han skulle dö.
Hittade denna för någon helg sedan på Playahead och sparade texten, och massa annat för att sidan skulle lägga ner. Man blir helt tårögd av denna text!
Killen: Nej, det här är kul.
Tjejen: Det är inte alls kul, sakta ner.
Killen: Säg att du älskar mig då.
Tjejen: Jag älskar dig, sakta ner nu.
Killen: Ge mig en kram.
- Tjejen kramar honom.
Killen: Ta av min hjälm och sätt på dig den.
I tidningen nästa dag:
En motorcyckel har krockat in i en byggnad,
två satt på motorckyeln, men bara en överlevde.
Sanningen:
Killen hade insett att hans bromsar inte fungerade, men han ville inte tala om det för tjejen.
Istället fick han henne att säga jag älskar dig,
känna hennes kram för en sista gång, och han fick henne att ta på sig hans hjälm och sa att hon skulle klara sig även om han skulle dö.
Hittade denna för någon helg sedan på Playahead och sparade texten, och massa annat för att sidan skulle lägga ner. Man blir helt tårögd av denna text!
Vikt confession
Jag tror jag aldrig meddelat detta, men under hela min uppväxt har jag alltid varit smalare. Jag var/är normallång, och pigg & glad. Många skriver om hur hemskt det är att vara överviktig, om ni är intresserade, häng på och läs mitt elände, om undervikt.
Tycker det är så underskattat på något sätt, folk ser bara ner på en som om man inte äter, de tror man är anorektiker, inte har råd, eller liknande. Jag bar kläder för de som var yngre än jag i vissa fall, för att kläderna kunde sitta allt för löst. Min aptit var absolut inget problem, men hur mycket jag än åt, syntes det inte. Så jag var tvungen att acceptera läget.
Under början av tonåren, fick jag ständigt höra hur mager jag var, att jag endast bestod av hud och skelett. Detta kom från familj och släkt främst, eftersom de upplevt mig på detta vis sedan jag var liten. Dock fick jag världens kommentarer av klasskamrater, men jag tyckte de var så himla fel. Jag hittade aldrig byxor som satt åt, hade de minsta tänkbara storlekarna, ändå drunknade mina lår. Mina tröjor var alltid stora i ärmarna, eftersom mina armar var som spaghetti enligt många. Vareviga dag track jag i mig hur mycket mat som helst, bara för att fylla ut byxorna, tröjan, och kanske få en kvinnlig kropp, utan några som helst resultat. Jag gick på sporter, som jag slutade på, bara för att jag trodde det hindrade mig från att öka i vikten.
Varje dag undrade jag när jag också skulle få en formad kropp, varje dag undrade jag när jag skulle bli av med påhoppet om min vikt. Jag grät mig till sömns flera nätter, bara för jag kunde se benen överallt på mig. Jag kunde inte bli av med detta, det verkade inte gå vad jag än försökte med.. Jag försökte trycka ihop benen, och jag minns att min högsta dröm var att se mina lår gå ihop. För jag hade så stort mellanrum mellan mina lår.
När jag var 15 år, vägde jag 42 kg mer eller mindre, och var 165 cm lång. Jag hade mirakulöst sakta börjat utvecklas. Jag tog ingen risk utan fortsatte äta, som jag hade gjort de senaste månaderna. Det ledde till en och annan finne, det ledde till massa bristningar. Eftersom jag försökte gå upp i så mycket vikt som jag bara kunde, för att slippa se alla ben.
Jag började må lite bättre, fick en och annan kommentar att jag hade en gudomlig kropp, att mina bröst svällt upp, och att jag fått fina former. Det stärkte mig. Sommaren 2007 träffade jag även min nuvarande pojkvän, och i hans sällskap har jag ätit mer, och idag väger jag ca 55 kg. Jag skulle aldrig funnits idag, om framgången inte syntes. Det är jag nästan säker på. Det är verkligen ingenting att skoja om.
Tycker det är så underskattat på något sätt, folk ser bara ner på en som om man inte äter, de tror man är anorektiker, inte har råd, eller liknande. Jag bar kläder för de som var yngre än jag i vissa fall, för att kläderna kunde sitta allt för löst. Min aptit var absolut inget problem, men hur mycket jag än åt, syntes det inte. Så jag var tvungen att acceptera läget.
Under början av tonåren, fick jag ständigt höra hur mager jag var, att jag endast bestod av hud och skelett. Detta kom från familj och släkt främst, eftersom de upplevt mig på detta vis sedan jag var liten. Dock fick jag världens kommentarer av klasskamrater, men jag tyckte de var så himla fel. Jag hittade aldrig byxor som satt åt, hade de minsta tänkbara storlekarna, ändå drunknade mina lår. Mina tröjor var alltid stora i ärmarna, eftersom mina armar var som spaghetti enligt många. Vareviga dag track jag i mig hur mycket mat som helst, bara för att fylla ut byxorna, tröjan, och kanske få en kvinnlig kropp, utan några som helst resultat. Jag gick på sporter, som jag slutade på, bara för att jag trodde det hindrade mig från att öka i vikten.
Varje dag undrade jag när jag också skulle få en formad kropp, varje dag undrade jag när jag skulle bli av med påhoppet om min vikt. Jag grät mig till sömns flera nätter, bara för jag kunde se benen överallt på mig. Jag kunde inte bli av med detta, det verkade inte gå vad jag än försökte med.. Jag försökte trycka ihop benen, och jag minns att min högsta dröm var att se mina lår gå ihop. För jag hade så stort mellanrum mellan mina lår.
När jag var 15 år, vägde jag 42 kg mer eller mindre, och var 165 cm lång. Jag hade mirakulöst sakta börjat utvecklas. Jag tog ingen risk utan fortsatte äta, som jag hade gjort de senaste månaderna. Det ledde till en och annan finne, det ledde till massa bristningar. Eftersom jag försökte gå upp i så mycket vikt som jag bara kunde, för att slippa se alla ben.
Jag började må lite bättre, fick en och annan kommentar att jag hade en gudomlig kropp, att mina bröst svällt upp, och att jag fått fina former. Det stärkte mig. Sommaren 2007 träffade jag även min nuvarande pojkvän, och i hans sällskap har jag ätit mer, och idag väger jag ca 55 kg. Jag skulle aldrig funnits idag, om framgången inte syntes. Det är jag nästan säker på. Det är verkligen ingenting att skoja om.
It takes 2 to become 1
Rysningarna går genom ben och märg på mig. Har aldrig tidigare bevittnat så många förhållanden som brustit, som nu. Jag blir så känslosam, tänker på hur jag skulle gjort utan min halva? Det vill jag inte ens tänka på, för det kommer aldrig att ske.
Alla har sina motgångar, och jag kan utan uttala mig om att jag varit med om det, och det gröpte verkligen livet ur mig. Jag sjönk så lågt att jag blev självmordsbenägen. På den tiden låg pappa i dödsbädden, jag vantrivdes i skolan, och mitt och Andreas förhållande, vettefan om man ens kunde kallat det ett då? Men, vi visste att vi skulle lösa det inom en framtid, och det var bara att kämpa på. Idag är vi som pricken på i:et, alltså något som verkligen går ihop, som är världens bästa kombination. Sanningen är att vi inte har det perfekt, men vad vore livet utan motgångar? Vi var vänner, som utvecklades till bästavänner, som sedan blev en kyss, saknad och en hel hög känslor. Vilket idag är världens finaste minne jag har. Jag tycker inte att lösningen till onödiga tjafs är att släppa taget. Man måste ge & ta i ett förhållande. Jag har aldrig vart den svartsjuke typen, men det ändrades, då Andreas är det. Man lär sig, och tar efter varandras betéenden. Det är så det är. Vi växer varje dag, han & jag. Vi vågar prata om hur vi vill ha det i sommar, om några år, i ett gemensamt hus. Det är aldrig fel att vilja något.
Igår, insåg jag verkligen hur vi går ihop. Vi låg på hans säng och lyssnade på musik, när det plötsligt slank ur mig, "- ska vi.. öh vad hette de.. mötas på fre.." Där sa det stop. Han svarade ja, och fortsatte min mening, "ja dit ska vi, fast efter jag gymmat." Helt sjukt.
Alla har sina motgångar, och jag kan utan uttala mig om att jag varit med om det, och det gröpte verkligen livet ur mig. Jag sjönk så lågt att jag blev självmordsbenägen. På den tiden låg pappa i dödsbädden, jag vantrivdes i skolan, och mitt och Andreas förhållande, vettefan om man ens kunde kallat det ett då? Men, vi visste att vi skulle lösa det inom en framtid, och det var bara att kämpa på. Idag är vi som pricken på i:et, alltså något som verkligen går ihop, som är världens bästa kombination. Sanningen är att vi inte har det perfekt, men vad vore livet utan motgångar? Vi var vänner, som utvecklades till bästavänner, som sedan blev en kyss, saknad och en hel hög känslor. Vilket idag är världens finaste minne jag har. Jag tycker inte att lösningen till onödiga tjafs är att släppa taget. Man måste ge & ta i ett förhållande. Jag har aldrig vart den svartsjuke typen, men det ändrades, då Andreas är det. Man lär sig, och tar efter varandras betéenden. Det är så det är. Vi växer varje dag, han & jag. Vi vågar prata om hur vi vill ha det i sommar, om några år, i ett gemensamt hus. Det är aldrig fel att vilja något.
Igår, insåg jag verkligen hur vi går ihop. Vi låg på hans säng och lyssnade på musik, när det plötsligt slank ur mig, "- ska vi.. öh vad hette de.. mötas på fre.." Där sa det stop. Han svarade ja, och fortsatte min mening, "ja dit ska vi, fast efter jag gymmat." Helt sjukt.
