Oxens symbol har hängt med länge. Antikens offerdjur, Kretas tjurkult och hinduismens heliga kor ger oss ledtrådar från det förflutna. Tryggheten och harmonin hos jorden och brukandet av den finns närvarande i oxens medvetande. Han är praktisk, tålmodig och beslutsam. Han uppskattar livets goda och uppskattar både skönhet, konst, mat, dryck och bekvämlighet. Han tar mer än gärna på sig ansvar. Behovet att känna trygghet kan ibland uttrycka sig som överdriven förvärvslystnad och kontrollbehov. Behovet av ägande kan tyvärr ge upphov till svartsjuka. Känslomässigt strävar oxen oftast efter stabila och stadiga förbindelser. Om du vill ha en partner som aldrig sviker dig så skall du välja en oxe. Han kan vara tystlåten och ha en hög tröskel, men om han blir tillräckligt retad så kan han bli farlig. Det moderna samhället tycks ibland vara för stressigt för oxen och likaså kan motviljan för förändringar få honom att vända sig inåt. Där finner han dock alltid styrka och kraft. Element: jord Kvalitet: fast Polaritet: negativ Nyckelord: Venus, uthållighet, envishet, sinnlighet, egendom, mark, konst, njutning, duva, metallen koppar och fredag. Positiva karaktärsdrag: tillförlitlig, strävsam, praktisk och musikalisk. Negativa karaktärsdrag: envis, lat och dominerande. Människokroppen: halsen och rösten. http://www.ditthoroskop.nu/

Läskit hur likt detta är mig. Jag är så envis, men har världens tålamod, älskar fredagar, jag är galet praktisk, och strävar alltid efter högre. Jag är otroligt dominant, och lathet, haha kom igen ni ser ju vad jag döpt bloggen till? Jag uppskattar verkligen allt livet ger oss, och hatar förändringar mer än allt annat.

Jag tänker på hur vi målar upp bilden av första gången. Första dejten, första natten, första kyssen.

Hur vi alltid pratar om hur härligt det är i början och med pirr i magen.

Hur människor som gifter sig får panik för att de aldrig mer kommer få uppleva en första gång med någon igen.

Jag förstår inte det där.

Jag hatar det första telefonsamtalet, den första dejten, den första morgonen.

När man är så nervös att man inte kan äta och är rädd för att säga fel så att han inte tycker om.

När man säger saker som inte alls är jag och använder ett kroppsspråk man aldrig använder annars.

Visst är det något speciellt med den första blicken och fjärilarna i magen är väldigt härliga.

Men när det är på riktigt så finns ju fjärilarna kvar långt efter första gången och blickarna blir inte mindre intensiva för att det är samma ögon varje dag.

Jag tycker tillsammans på riktigt och länge smakar så mycket bättre än i början.

När man kan varandras dofter. Känner varandras smaker. Kan födelsemärkenas placeringar utantill.

När man inte tänker utan bara är med någon annan. Det är det bästa.

För när det är rätt blir kyssarna bara bättre. Fjärilarna bara fler. Skämten bara roligare.

Jag gillar inte i början. Jag gillar när man vet och känner och kan.

Jag brukade titta på honom efter tre och ett halvt år och det pirrade så mycket i min mage att skrattet bubblade fram. Folk brukade fråga om jag inte tröttnade eller tyckte det var tråkigt. Jag förstod att de inte kunde förstå vad vi hade. Två år efter hans första sms började jag fortfarande le varje gång hans namn stod på skärmen.

Det är på riktigt och det är så jag vill ha det. Och nu vet jag att man aldrig ska nöja sig med mindre.

---

Michaela Forni

 

Lånade texten av Felicia, tyckte den var så fin! Hoppas det är okej.

5

Ett problem som en hel del har, speciellt tjejer, är att glädjas åt varandra, och inte vara fördomsfulla. Jag vet inte om det är något inlärt, men varför är det så svårt? Bara för att jag är lycklig, så måste det inte ligga något skumt bakom det hela. Tyvärr är jag inte en pesemist, jag ser och jag hör det negativa, sen lägger jag det bakom mig och ler. För det är så jävla onödigt att ta åt sig.

Många anser att jag ser mig själv som svensk, och inte vet vart jag kommer ifrån, vilket är bulls***. Jag vet vem jag är, jag vet var jag är född, och vad för nation jag kommer ifrån, och behöver inte höra det från någon annan. Men sen kan det vara så att jag inte lever enligt min kultur, eftersom jag tycker att kultur anknyter till religion, och religion är det största fiaskot som tillkommit sedan denna planet bildades, tycker jag dåra.

Så just därför ska jag inte anses som någon som hatar sitt land, eller sina rötter. Bara för att jag kan tala ordenkligt, och anpassa mig, bara för att jag råkar ha en svensk pojkvän, och överlag fler svenska kompisar, så behöver jag inte bli dömd för det. Kommer nog aldrig förstå varför man inte kan glädjas åt någon annans framgång.
Ganska absurt.

Tänk att den famn du gömt dig hos när Mufasa varit elak, eller när när elaka häxan i Snövit dyker upp, plötsligt inte är lika varm och mottaglig. Igår natt slog det mig snabbt hur det kändes att ligga mot den livlösa famnen, för att försöka skaka liv i den.

Minns att jag direkt gick till handen och kramade om den och klämde till för en reaktion. Jag låg i famnen där öronen tog emot revbenen, och försökte känna ett andetag. Det kändes som sten. Jag föll på golvet och grät. Jag slog mot väggen, jag skrek, jag ropade efter pappa, utan något svar. Jag stod på knäna mot bädden där han låg, tog honom i handen och frågade om han snälla inte kunde vakna för min skull, och fira nyår med mig, och se mig ta studenten. Men jag fick inget svar.

Evig ångest lever med mig.

Mammas bästa vän hade levt på respirator i 3 månader, och idag omkom hon. Hennes dotter och jag är barndomsvänner, och jag blev genast likblek när mamma bad mig följa med hem till dom som stöd. Jag tål inte sorg, jag påmins bara om min egna, och hamnar i en svacka. Dottern ringde mig, och ville bara ha svar, svar på vad som näst händer i livet. För er ovetandes förlorade jag min pappa i cancer för 1 ½ år sedan.

Hon frågade mig frågor, som hon trodde jag hade svar och lösningar på. Ärligt talat så finns det ingen lösning, det finns inga svar. Jag lever än idag med sorgen, jag förstår fortfarande inte att just min pappa inte lever, men ibland slår det mig, och jag brister ut i tårar. Att leva med en sånn sak är inte lätt, men det stärker en. Det har lärt mig att aldrig ta någon för givet, att njuta av sällskapet jag är med, skratta en extra gång, och försöka göra det bästa av livet som det går.

Jag är inte en stark människa, men många ansér det.
Kanske för att jag vågar lé, trots min förlust.
Det är aldrig förbjudet att må bra.

Jag tror jag aldrig meddelat detta, men under hela min uppväxt har jag alltid varit smalare. Jag var/är normallång, och pigg & glad. Många skriver om hur hemskt det är att vara överviktig, om ni är intresserade, häng på och läs mitt elände, om undervikt.

Tycker det är så underskattat på något sätt, folk ser bara ner på en som om man inte äter, de tror man är anorektiker, inte har råd, eller liknande. Jag bar kläder för de som var yngre än jag i vissa fall, för att kläderna kunde sitta allt för löst. Min aptit var absolut inget problem, men hur mycket jag än åt, syntes det inte. Så jag var tvungen att acceptera läget.

Under början av tonåren, fick jag ständigt höra hur mager jag var, att jag endast bestod av hud och skelett. Detta kom från familj och släkt främst, eftersom de upplevt mig på detta vis sedan jag var liten. Dock fick jag världens kommentarer av klasskamrater, men jag tyckte de var så himla fel. Jag hittade aldrig byxor som satt åt, hade de minsta tänkbara storlekarna, ändå drunknade mina lår. Mina tröjor var alltid stora i ärmarna, eftersom mina armar var som spaghetti enligt många. Vareviga dag track jag i mig hur mycket mat som helst, bara för att fylla ut byxorna, tröjan, och kanske få en kvinnlig kropp, utan några som helst resultat. Jag gick på sporter, som jag slutade på, bara för att jag trodde det hindrade mig från att öka i vikten.

Varje dag undrade jag när jag också skulle få en formad kropp, varje dag undrade jag när jag skulle bli av med påhoppet om min vikt. Jag grät mig till sömns flera nätter, bara för jag kunde se benen överallt på mig. Jag kunde inte bli av med detta, det verkade inte gå vad jag än försökte med.. Jag försökte trycka ihop benen, och jag minns att min högsta dröm var att se mina lår gå ihop. För jag hade så stort mellanrum mellan mina lår.

När jag var 15 år, vägde jag 42 kg mer eller mindre, och var 165 cm lång. Jag hade mirakulöst sakta börjat utvecklas. Jag tog ingen risk utan fortsatte äta, som jag hade gjort de senaste månaderna. Det ledde till en och annan finne, det ledde till massa bristningar. Eftersom jag försökte gå upp i så mycket vikt som jag bara kunde, för att slippa se alla ben.

Jag började må lite bättre, fick en och annan kommentar att jag hade en gudomlig kropp, att mina bröst svällt upp, och att jag fått fina former. Det stärkte mig. Sommaren 2007 träffade jag även min nuvarande pojkvän, och i hans sällskap har jag ätit mer, och idag väger jag ca 55 kg. Jag skulle aldrig funnits idag, om framgången inte syntes. Det är jag nästan säker på. Det är verkligen ingenting att skoja om.

Rysningarna går genom ben och märg på mig. Har aldrig tidigare bevittnat så många förhållanden som brustit, som nu. Jag blir så känslosam, tänker på hur jag skulle gjort utan min halva? Det vill jag inte ens tänka på, för det kommer aldrig att ske.

Alla har sina motgångar, och jag kan utan uttala mig om att jag varit med om det, och det gröpte verkligen livet ur mig. Jag sjönk så lågt att jag blev självmordsbenägen. På den tiden låg pappa i dödsbädden, jag vantrivdes i skolan, och mitt och Andreas förhållande, vettefan om man ens kunde kallat det ett då? Men, vi visste att vi skulle lösa det inom en framtid, och det var bara att kämpa på. Idag är vi som pricken på i:et, alltså något som verkligen går ihop, som är världens bästa kombination. Sanningen är att vi inte har det perfekt, men vad vore livet utan motgångar? Vi var vänner, som utvecklades till bästavänner, som sedan blev en kyss, saknad och en hel hög känslor. Vilket idag är världens finaste minne jag har. Jag tycker inte att lösningen till onödiga tjafs är att släppa taget. Man måste ge & ta i ett förhållande. Jag har aldrig vart den svartsjuke typen, men det ändrades, då Andreas är det. Man lär sig, och tar efter varandras betéenden. Det är så det är. Vi växer varje dag, han & jag. Vi vågar prata om hur vi vill ha det i sommar, om några år, i ett gemensamt hus. Det är aldrig fel att vilja något.

Igår, insåg jag verkligen hur vi går ihop. Vi låg på hans säng och lyssnade på musik, när det plötsligt slank ur mig, "- ska vi.. öh vad hette de.. mötas på fre.." Där sa det stop. Han svarade ja, och fortsatte min mening, "ja dit ska vi, fast efter jag gymmat." Helt sjukt.