Igår kväll och idag har jag suttit vid ett stup och grubblat över livet. Försökt finna anledningar att stanna och anledningar att försvinna. Den bästa biten är att försvinna är det dominerande. Allt är så förvirrande just nu. Tårar hit, tårar dit. Skulle inte allt bara vara lättare om man var egoist för en sekund och hoppade? Det enda som stoppar mig är min familj. Finns inga andra. Jag är väldigt mörkrädd, men igår gick jag i det djupaste mörkret mitt i skogen, helt ensam. Utan att reagera. Jag verkar inte vara rädd för något längre, hjärtat slår allt söligare har jag också märkt. Men måste lära mig att jag alltid kommer vara ensam genom allt, det är en vana, men jag trodde att någon skulle ändra på det. Det tragiska är att jag än sitter här.

- You don't realize what you have untill you loose it.