"En full mans ord, är en nykter mans tankar"

Jag fick en fin bekräftelse, jag sökte den inte, dock sade du det med en givmild röst. En vind av förstumelse blåste bort mig, jag kunde inte formulera ett enda ord. Det märkte du. Ditt kroppsspråk skrek efter omfamnelse, men jag hade inte en blekaste aning om vad jag skulle göra, när du stod rätt framför mig, med handen på hjärtat, och gråten i halsen.
"Julafton kan inte sluta såhär".
- Den var redan över.
Inte en själ förutom oss hördes, inget förutom din blick syntes. Jag skulle kunna rabbla upp det du konstaterade ordagrant, men väljer att behålla det inom mig. För jag skall ta dessa ord till nytta, när jag inte är överens med dig. Dessa ord gröpta ur kärlekens gångar. Det var så vackert, så fint. Känslorna sprödde, och jag var vid liv igen.
Du gav mig en bekräftelse som jag inte sökte efter, men var glad att jag fann.

- Andreas Olsson.

Det är nog dags att rymma igen.
Till en trygg håla, där man känner sig säker.
Året lider mot sitt slut, likså gör stressen.
Men vissa saker sätter sina spår..

Jag kan inte tänka mig att det redan passerat ett år, sedan min pappa gick bort. Det känns som igår alltihop. Jag förmedlade aldrig mina känslor, tänkte på så sätt att ingen förstod. Att ingen visste hur det kändes, hur tomt det känns. Min pappa var utöver det bästa jag hade, han var det enda. Han var den enda som berömde mig, som såg till att jag åt, att jag mådde bra. Försök föreställ er en stor tystnad efter 16 år. Efter alla dagar, veckor och år. Det går inte. Jag har glömt bort mig själv det senaste året. Jag har bortsett min hälsa, mina känslor, min lycka och min framgång. Vad tjänar jag på det när det inte finns någon att visa alla dessa sidor? Jag antar att min svaghet är min största styrka, att visa mig stark. Jag faller, men bara för mig själv. Jag delar aldrig med mig av mina känslor, jag vill inte dränka någon annan med min problematik. Senaste året har bestått av massa tomhet, iskallhet, och jag har även lyckats bli utbränd. Bokstavligen. Jag har suttit nästan hälften av detta år i min ensamhet, endast med mina tankar. Förr stod jag inte ut med mig själv, nu är jag det större delen av min tid. Jag har placerat mig själv i förra årets situation, allt som hände dessa dagar, eftersom jag har en tendens att minnas mycket saker in i det minsta. Jag förstår nog själv inte hur känslig jag är, såfort ett ord sägs fel av en annan person reagerar jag. Det kanske inte är så konstigt att min migrän ökat, det bevisar min deprission, min ångest.

Kände för att skriva av mig, då jag sällan pratar om sånt här.
Vill bara visa hur svårt det är utan det man håller kärt,
även om man kanske inte alltid visar det.

Jag mår bra.
Konstigt nog ser jag utöver alla problem som härskar i min värld, jag ser bortom all tvivel och oro. Min livshistoria hittills har inte varit en saga, har haft det tungt och svårt. Men min glädje, och min styrka är det som hjälper mig ställa mig stadigt upp igen. Hur jag definerar min glädje? Jag har föräldrar som satte sina barn i första hand, de flög oss till Sverige för vår framtid, de ville att vi skulle lyckas, att vi skulle ha allt som livet hade att bjuda på. Vi var satans rika i mitt hemland, hade flera tunnland, bondgård, status. Men här var framtiden för oss. Jag har en handfull människor som jag skulle göra allt för. Jag väljer mina nära & kära noga. Min omgivning tolkar mig som "den glada" och det är så. Jag skrattar åt mycket, varför ska allt vara så seriöst hela tiden? Varför ska man stänga in sig i en liten håla och deppa, tror knappt många gått genom det jag gjort i min ålder, ändå mår jag bra. Jag skapar mitt egna öde, som alla andra.

Mina föräldrar lärde även mig att aldrig lita på någon annan, aldrig falla för grupptryck, och vara stark. Mestadels min pappa, eftersom jag växte upp som pappas flicka. Jag lärde mig att älska mig själv, livet och uppskatta det jag fick. Min styrka är nog min bästa egenskap, för jag har aldrig låtit mig luras till något, jag må vara ödmjuk, men vill jag inte något säger jag ifrån. So there you have it. Dessa ord skapar mig. Varför delar jag med mig av detta? Jag anser att dagens ungdom har fel insyn på livet.

Försök att låta bli att tänka på alla "tänk om", lev livet som det är nu,
man vet aldrig vad morgondagen bjuder på. Det förflutna hör till det förflutna och ska endast brukas för att minnas saker som fått en att lé.

Enkelt.

What hurts the most,
is being so close.
And having so much to say..

Så känner jag vareviga dag.
Jag saknar dig.

Att säga att det bara finns en för dig,
och att du aldrig blir kär igen.
Är som att säga att det bara finns en glassmak.
Det finns massa folk därute, som väntar på att

Why don't you understand I need you more than ever? I don't know if you are blind, but I think even a blind man can see how I feel. You just care about what you like to do, and with the people that you like. I'm sick of it. Be what you were before. Love me like you once did. Whisper those lovely words in my ears. We only see eachother when you have the time and lust. Why can't you see i'm smiling in front of you but inside i'm dying? It kills me to see what you've become. A real Scum. God I wish you understood this. But I doubt  you do.

26/10 - 08 omkom min pappa i cancer för er som inte vet. Han led av prostatacancer som sedan spreds till lungorna samt skelletet. Idag är det ett halvår sen min pappa försvann. Sedan han togs från mig. Han slapp lida mer, men saknaden svider ändå.

Jag planerade natten innan att besöka honom och verkligen berätta hur mycket jag älskade honom och såg upp till honom. Låg sömnlös hela natten för jag planerade alla ord innerligt. Klockan 06:00 slutade pappas hjärta slå, så jag antar att vissa saker är menade att vara osagda. Jag hann inte säga jag älskar dig till min pappa. Men jag antar att ödet visade att han redan visste det.

Jag växer än idag och försöker fylla tomhålet som han lämnat efter sig. Ibland brakar allt samman och jag kryper in i min tryggzon, men det finns även stunder där jag känner att allt är på topp, att jag är oövervinnlig. Jag kan inte tala om hur känslan att inte ha honom här är, men det blir som ett rus genom kroppen varje gång jag tänker på honom. Att det alltid finns en klar bild av varenda detalj om honom. Vill bara plocka ur denna bild och göra den till verklighet.

Men så är livet. Man födds man lever och man dör. Finns inte mycket att göra åt än att acceptera. Ska ta mig till hans grav och göra fint och ställa nya blommor imorgon. Jag önskar jag kunde åka oftare men det är en lång väg dit. Ett halvår har gått och jag lever än. Saknaden lever alltid inom mig, men jag vet en sak, och det är att pappa är stolt över att jag förbättrats i skolan och att jag ler.

Saknar dig pappa.

De som vill, försöker och tar självmord vill inte dö,
de vill bara slippa smärtan.

Men ibland måste man nå bottnen för att sedan upptäcka att livet har mer att ge.
Inte bara ge upp och bara tänka på vad man tror är bäst för sig själv.