26/10 - 08 omkom min pappa i cancer för er som inte vet. Han led av prostatacancer som sedan spreds till lungorna samt skelletet. Idag är det ett halvår sen min pappa försvann. Sedan han togs från mig. Han slapp lida mer, men saknaden svider ändå.

Jag planerade natten innan att besöka honom och verkligen berätta hur mycket jag älskade honom och såg upp till honom. Låg sömnlös hela natten för jag planerade alla ord innerligt. Klockan 06:00 slutade pappas hjärta slå, så jag antar att vissa saker är menade att vara osagda. Jag hann inte säga jag älskar dig till min pappa. Men jag antar att ödet visade att han redan visste det.

Jag växer än idag och försöker fylla tomhålet som han lämnat efter sig. Ibland brakar allt samman och jag kryper in i min tryggzon, men det finns även stunder där jag känner att allt är på topp, att jag är oövervinnlig. Jag kan inte tala om hur känslan att inte ha honom här är, men det blir som ett rus genom kroppen varje gång jag tänker på honom. Att det alltid finns en klar bild av varenda detalj om honom. Vill bara plocka ur denna bild och göra den till verklighet.

Men så är livet. Man födds man lever och man dör. Finns inte mycket att göra åt än att acceptera. Ska ta mig till hans grav och göra fint och ställa nya blommor imorgon. Jag önskar jag kunde åka oftare men det är en lång väg dit. Ett halvår har gått och jag lever än. Saknaden lever alltid inom mig, men jag vet en sak, och det är att pappa är stolt över att jag förbättrats i skolan och att jag ler.

Saknar dig pappa.