Jag kan inte tänka mig att det redan passerat ett år, sedan min pappa gick bort. Det känns som igår alltihop. Jag förmedlade aldrig mina känslor, tänkte på så sätt att ingen förstod. Att ingen visste hur det kändes, hur tomt det känns. Min pappa var utöver det bästa jag hade, han var det enda. Han var den enda som berömde mig, som såg till att jag åt, att jag mådde bra. Försök föreställ er en stor tystnad efter 16 år. Efter alla dagar, veckor och år. Det går inte. Jag har glömt bort mig själv det senaste året. Jag har bortsett min hälsa, mina känslor, min lycka och min framgång. Vad tjänar jag på det när det inte finns någon att visa alla dessa sidor? Jag antar att min svaghet är min största styrka, att visa mig stark. Jag faller, men bara för mig själv. Jag delar aldrig med mig av mina känslor, jag vill inte dränka någon annan med min problematik. Senaste året har bestått av massa tomhet, iskallhet, och jag har även lyckats bli utbränd. Bokstavligen. Jag har suttit nästan hälften av detta år i min ensamhet, endast med mina tankar. Förr stod jag inte ut med mig själv, nu är jag det större delen av min tid. Jag har placerat mig själv i förra årets situation, allt som hände dessa dagar, eftersom jag har en tendens att minnas mycket saker in i det minsta. Jag förstår nog själv inte hur känslig jag är, såfort ett ord sägs fel av en annan person reagerar jag. Det kanske inte är så konstigt att min migrän ökat, det bevisar min deprission, min ångest.

Kände för att skriva av mig, då jag sällan pratar om sånt här.
Vill bara visa hur svårt det är utan det man håller kärt,
även om man kanske inte alltid visar det.