Har nyligen sätt på många bloggar att förhållandet avslutats. Ett förhållande är inte perfekt, i såna fall skulle personerna vara helt lika, och det är tråkigt. Jag har mött en människa som är så olik mig men har samma egenskaper, av något slag. Jag och Andreas är inte så lika, vi kommer från två helt olika världrar och lär och tar lära av varandra. Vi bråkar, vi tjafsar, vi pussas, vi älskar varann. Det är en sak som jag tror ingen av oss glömmer, att hur mycket vi bråkar så vet vi att vi älskar varann och löser allt tillsammans.

Det jag vill komma fram till är att det flesta jag läst om de brustna förhållanden är att den andre inte är som man vill att den ska vara. Som att han/hon ska vara med en mer, de har sitt liv också och hur de vill spendera det är deras egna beslut. Jag och Andreas sågs konstant, i skolan, efter skolan och hela dagarna på helgerna under första året. Men nu ses vi 2 - 3 gånger per vecka. Varken jag eller han ser det som ett problem, för vi båda har kommit fram till detta. Vi hinner sakna varann. Personligen vet jag inte hur det känns att förlora någon och det vill jag helst inte heller. Men det handlar och att ge och ta, annars kan jag garantera att det aldrig håller.

Kärlek skall vara något fint, något man längtar efter. Inte en tävling. Det handlar inte om vem som är bättre än den andre, den som hör av sig mest eller ger flest komplimanger. Det handlar om tanken. Om man känner för att uttrycka sina känslor för sin partner så kan inget hejda en.

Feel free to express yourself.