Jag börjar redan tveka inför gymnasiet. Efter att frågat folk som börjat idag känns det pirrigt. Jag har forrtfarande den glada känslan att sommarlovet snart är över och jag börjar Sätra skolan igen. Och äventyrar mer än året innan. Nu blir det mer blygsamt, för jag kände nästan varenda kotte i min dåvarande skola. Jag har verkligen upptäckt att jag har separationsångest. En skada som jag har, seriöst. Enda sen jag var liten, har jag till och med sparat stenar som betytt något för mig. Jag spar allt i min barndom och jag tvekar inte på att jag fortfarande samlar på vissa saker. Men det är själva separationen som jag hatar.

Jag har faktist ett otroligt starkt minne för allt, jag kan komma ihåg speciella meningar som folk sagt som de sagt för över tio år sedan. Jag tror att det är för jag är rädd att släppa taget om något. När jag skulle flytta grät jag mig ut ur huset som jag bott i under tio långa år, mina nätter i nya huset var sömnlösa under lång tid. När skolan bara innehöll få veckor kvar föll mörkret över mig. Jag mådde så dåligt så man inte kunde tro det. Och sista dagen, då jag skulle skiljas från min klass.. Jag ville verkligen inte, jag stor grät i skolan, kramade varenda klasskamrat och lärare jag någonsin haft och satt i skolan tills de skulle stänga. Jag grät mig till sömns ett par nätter i rad. Tänk att skolan jag växte upp i, har jag växt ur. Nej det kan inte vara sant, jag vill tillbaka till samma gamla skolbänkar och hälsa på varenda lärare och elev. Jag vill tillhöra Sätra skolan igen.

Vissa av er kanske tror att jag är ohumanisk. Men de som känner mig tror jag vet hur jag verkligen är, bland annat min mamma. Hon säger själv att jag borde lära mig att ta nya steg i livet utan att titta bak. Hjärtat vrider sig tusen varv och det blir tjockt i halsen bara jag tänker på allt nytt som förts in i mitt liv på sistonne. Jag avskyr nya saker, förutom nya vänner.