Ni som följt min blogg vet att jag har en pojkvän. Andreas Olsson heter han. Han är lika gammal som mig och de flesta av våra vänner men ändå är han annorlunda. Han är mogen för sin ålder men ändå inte. Han vet precis vad han ska säga för att få mig att bli kär på nytt, men han vet aldrig vad han ska säga när vi kommer i konflikter. Han vet precis när han ska hålla om mig, men han vet inte när han ska släppa. Han är en typisk svensk kille, men i mina ögon finns det ingen annan i världen som kan mäta sig med honom. Man kan alltid skoja med honom, men han säger aldrig till när det blir för mycket. Han är snäll, men väldigt agresiv när vi inte samspelar. Han älskar att ha mig i sin närhet, men han tar mig för givet. Jag älskar honom, men är för beroende. Snart börjar skolan och då går vi i helt olika skolor, och kommer sällan ses. Gymnasieplugget är inte det lättaste har jag hört.. Han kommer nog bli mer stabil, och jag kommer sitta och dagdrömma om honom på mina viktiga lektioner. Men jag tror vi kommer uppskatta den korta tiden vi spenderar men varann under en vecka. Man lär sig att inte ta folk för givet när man är från dem. Man inser hur mycket man behöver den andre för att fylla sina dagar. Jag älskar Andreas Olsson ur djupet av mitt hjärta, och nångång under dagsloppet sitter han där med ett leende förmodligen och skriver ett gulligt sms vad jag hoppas på. Godnatt folks!

Mr big feet och Miss smallfeet.