Min skapare, min bästavän genom barndomen, mitt nummer 1, min sol, mitt leende om mornarna, min favorit, min kämpe, mitt kött&blod, min trygghet, min vägledare, mitt tyngsta, min posetivitet, min glädje, min sångare, min drivkraft, mitt dominerande.

Det var du och jag, mot allt.
Du var den enda som verkligen uppskattade mig,
för den jag var, och inte den du ville jag skulle vara.
Mitt sätt att se på världen är inte densamma,
inte utan dig.
Aldrig utan dig.
Hur ska jag få samma styrka, samma ork,
när du inte finns för att peppa mig?
Jag vet att du vakar över mig, men jag behöver höra din trygga röst
en gång till.

Jag förstår inte att jag bemött denna värld i 2 månader utan dig, du gjorde två till ett komplett, och hur ska det fortsätta när en av oss inte längre är här? Hur ska jag göra alla saker du lärt mig utan din hjälp, hur ska mitt liv fortsätta som det en gång varit. Det kommer aldrig bli så.
Två månader har gått sedan du lämnade världen och smärtan, som nu efterlämnats till mig.
Jag klarar inte detta utan dig har jag märkt.

Vila i frid älskade pappa.
Från dotter till far.