Tonåren?
Vilket jävla skämt.

Det känns som ett stort test, som fullgör våra personligheter.
Alla har gråtit i sin ungdom, alla har skrikit.
Men den dominerande måste nog vara
att det finns så mycket folk som mår dåligt.
Jag själv har kännt att jag nått bottnen flera gånger,
men det är väl säkert en del av tonårs processen.
Fast när man kan börja le igen,
förstår man inte varför man mått så dåligt,
för det finns så mycket bra att hämta.

För er som känner att ni inte orkar med alla problem, allt dystert, försök se det på den ljusa sidan. Tro mig jag vet vad ni går genom. Jag har själv torterat mig själv, andra, för att tyckt att något gått bra. Eller att något var posetivt. Jag förlorade min närmaste, hur mycket har man att leva för efter det? Hur bra mår man? Ja självklart att jag har gråtit mig till sömns, sett honom, hört hans röst. Försökt förtränga att han är död. Men varför? Förr eller senare måste man försöka göra något åt saken, leva vidare, bygga på nytt. Många har förlorat folk som står en nära, vissa låter det stiga åt en, men andra blir starkare. Det kan gå dagar, månader, år om det behövs, men man går vidare. Alla gör det. Vad som än hänt, om man hamnat på sjukhus, om man förlorat någon, om man skadat någon, eller hamnat i konflikt med någon. Tro mig man går vidare, för jag har gått genom saker som borde vara övernaturliga. Men styrkan inom mig säger alltid att jag ska gå vidare i livet, och inte titta tillbaka. Som en vänn sa till mig ; Du kommer se saker på ett bättre sätt än du gjort förr, och hon har banne mig rätt. Jag har bestämt att jag ska klara allt jag vill åt, och det kommer gå med min självkänsla och min vilja. Alla kan, alla kommer. Men det tar till man hittar sin självkänsla, och sin starka vilja. Kämpa på, botten har ni inte nått, och det kommer ni inte heller. För ni finns fortfarande kvar här, ni står på egna egna ben, bygg på viljan att gå framåt med dem.