Natten innan jag skulle åka smsade vi varann på kvällen. Jag var nyfiken på det han ville få ut ur allt som hänt, han talade om en massa. Jag hade en fråga i huvudet från den dagen jag och han började hålla på, som var tvungen att slinka ur mig. Har du känslor för mig? Svaret blev ; Ja men inte du va? Jag fann inga ord, var mållös, chockad, glad, överlycklig, förvirrad.. Ja ni kan bara tänka er att er bästevän säger så, så kanske ni förstår. Jag tror att det tog mig tio minuter att svara på smset, och sedan bad jag honom att förklara vad som gjorde att han fick känslor för mig. Det blev ett boklångt sms för första gången och jag bara smalt, troligen för att jag inte förstod. Den natten pratade vi till fem på morgonen och började sedan igen vid åtta tiden, alltså tre timmar efter.

Föreställ er för ett år sen. Då befann jag mig i Västervik ett par dagar, utan honom nära mig. Vi skrev till varann från att vi vaknade tills vi verkligen inte kunde hålla ögonen öppna på natten. Dagarna gick och jag fick min chans att tänka efter mina känslor. Tänkte över vad jag kände, vad jag ville. Det krävdes tårar, för jag ville inte förlora min bästa vän. Det tog mig dagar att tänka, men allt stod redan klart, jag kunde inte vara utan honom, jag tänkte på honom och ingenting annat. Jag insåg det sakta..