Hur kommer det sig att det finns en sådan känsla, en sådan känsla som gör att man tappar all koncenration i skolan, blir mållös över ett par ord, och gråter efter saknaden. Den där känslan att vara kär, den känslan kan vara det livs bästa när allt går bra, men kan även vara det värsta när allt inom synhåll är mörkt för båda. Jag förstår mig inte på den.. Man blir kär för att hjärtat ropar på den andre, kärleken växer starkare när man förenas. Men sen då? När det har gått ett par år. Är man lika lycklig då? Är det samma känsla i hela kroppen när ögonen möts? Eller när man får en kyss på halsen eller ett jag älskar dig? Jag önskar jag kunde se framåt i tiden och veta hur allt skulle blivit, men samtidigt inte för jag vill att det ska slå mig häpen.

Innan jag träffade Andreas hade jag aldrig upplevt en sån känsla, han gav mig lycka när jag som mest behövde det. Vi har det inte perfekt i alla dar, ingen har det. Vi tjafsar om massor, oftast är det jag som startar dem, för att det är saker som får honom att glida ifrån mig tycker jag. Men vi hittar alltid tillbaka till varann när vi agerar. Det finns folk som vill förstöra oja det vet jag. Folk som inte fattar att det verkligen är över, länge sedan. Jag vet inte hur länge jag och Andreas kommer hålla ihop, men utan honom skulle jag aldrig suttit här idag. Han är inte bara min pojkvän utan min bästevän.. Vi delar allt, gott och ont. Jag tycker inte någon av oss är tillräckligt tacksam på distans, utan bara när vi träffas. Det kanske är ämnat att vi ska vara med varann dag & natt? Det är inget jag vet. Men en sak kommer alltid sitta säkert. Han är killen för mig och han är så nära perfektion som man kan komma. Jag älskar dig Andreas Olsson, jag hoppas det alltid är du&jag