Varför göra allt mer invecklat än vad det redan är. Jag orkar inte krångla ihop mina tankar dag in och dag ut, jag skriver om vad jag känner och jag talar om hur jag mår för omgivningen. Men varför känns det som om det finns något inom mig, som måste spricka, en hård yta, som måste knäckas?

Jag inser hur ytlig jag blivit med tiden, men efter min pappas död har jag inte vågat ge mig långt in på saker. Jag är rädd för rädslan. Jag har en tanke och dröm varje dag i mitt liv, och det är att min pappa är vid liv. Jag drömmer varje natt en helt ny dröm om att allt är som vanligt att han lever, eller att han återuppstått från de döda. Jämt och ständigt. Det är en del av mig nu, tror jag.. För jag vet att jag inte kommer växa från detta, för varken jag eller någon annan har försökt knäcka den hårda ytan inom mig.

Så jag förblir som jag blivit, konstigare skulle jag tolka det. Jag tror mestadels att det är för att jag vägrar acceptera att någon som hjälpt mig bygga upp mitt liv, inte längre finns. Jag vägrar tro att min pappa är död, det finns en "minneshörna" i vardagsrummet för honom, den tittar jag aldrig på. Vill inte. Skriver detta så att ni förstår att sorgen inte försvinner med åren, det lever med en.