Många anledningar till att jag har vänner är för att jag är den typen som inte tar åt mig. Jag blir inte svartsjuk och jag bryr mig inte om skitsnacket. Att en tjej klänger på min pojkvän är för sin osäkerhet. Det är ju inte jag som får rykterna snarare hon, men jag har inget emot tjejer i min pojkväns omgivning. Jag är inte dryg.

Jag hör ofta saker som jag egentligen inte bör veta, jag pratar om sakerna, sen lägger jag allt bakom mig. Det bästa är väl att det finns folk som litar på mig, som berättar allt för mig. Som inte ber mig svära på att säga något till någon annan, för dem litar på mig. Ja, jag bär på tunga hemligheter, och när jag väl lovat något, så håller jag det endast för mig själv. Det är för jag är bekväm med den jag är, jag behöver inte påpeka massa nackdelar hos folk för att får mig själv att framstå som en bättre person. Det blir bara raka motsatsen.

Det känns bra att veta att jag inte är en sådan skvallertidning, som bara måste berätta allt för alla.
För er som är så, dags att ta åt sig lite. Man finner till slut inga vänner på det sättet.

Har ni hört uttrycket ; du hör inget, du ser inget, du säger inget?
Sug åt er det.