Tja! Vill bara tala om att jag är lycklig. Jag har allt jag behöver utan en far. Men jag ser fortfarande upp till honom, och jag är och förblir hans dotter, och bästa vän. Det är väl inte ett brott att jag är lycklig? Det tycker i alla fall inte jag.

Jag har vänner som jag kan spendera dagarna långa med. En pojkvän som behandlar mig bäst, och som jag kan skratta och dela allt med. Jag har en mamma som är lite försvenskad och går att prata med, hon är underbar och lugn och jag är glad att jag tagit det efter henne. Jag har två äldre bröder som alltid vakar över mig, ser till att skolan går bra för mig, och väldigt förståndliga. En stor släkt har jag också, som jag har vuxit upp med. Skulle inte tänka mig ett liv utan alla våra stora församlingar!

Som ni kanske ser har jag gjort allt positivt, jag går efter mitt humör. Fast fan, man kan ju inte vara dyster hela tiden? Själv har jag haft den inställningen sen december i fjol, och allt har gått så mycket bättre sen dess! Alla resultat i skolan, alla nära och kära och mig själv. Jag trivs, äntligen!

Så om det är ett brott att vara lycklig, så är jag glad att vara en brottsling!