Jag har haft massa drömmar om min pappa, jag är fullt medveten om att han är sjuk, men han finns kvar. Det kusliga är att det känns så himla verkligt. Drömmarna är om helt vanliga dagar, och de visar mycket av pappas gamla vanor. Att handla, mecka i huset,  laga mat, eller kanske sjunga med sin underbara röst. Jag vill drömma extra länge då, för att för stunden tror jag att det är verkligt.

Snart har det gått 3 månader sedan han försvann, men för mig känns det som om han är på en riktigt lång semester där han inte hört av sig, för jag inte beredd att släppa taget. Nåndag kliver han in genom ytterdörren, eller så kliver jag in i hans. Bilder räcker inte.

 Många i släkten har berättat att det finns en video på pappa i min morbrors mobil, men att jag är den enda som inte sett den. De vågar inte ge mig återblickar, eller ett återseende med min pappa, även om det bara är jag som ser honom.

Sanningen är den att jag aldrig är redo att släppa taget om min pappa, eller hoppet om att vi snart ses igen. Kanske för att det tär på mig att vi skapade massa planer inför framtiden som han lovat att hålla. Allt jag någonsin bad om när jag bad, var pappas hälsa, vem försökte jag lura, inget hjälpte.. Jag såg hans nedgång med mina ögon, men dumma jag valde att inte se det. Så nu är det jag som får sota för allt.

Jag hatar att jag tog honom för givet, hur kunde jag någonsin vara så dum? Hur..