Hej ångestfyllda dag!
Kunde inte sova inatt på grund av tanken av min saknad. Gick upp jättetidigt, och träffade Andreas vid halv 11. Var så glad att se honom men ändå så himla ledsen, bara tanken av att vi inte ses förens nästa fredag tär på mig. Jag skrev ett sms igår som löd "jag är ledsen över att vi kommer vara från varandra men ändå inte, vi behöver denna tid från varann också", han höll med. Men när jag steg upp idag kändes det inte lika tungt att han skulle åka bort, men när vi träffades kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, jag visste inte själv att jag var så känslig. Han sa konstant massa söta saker som piggade upp mig, men varje gång det slog mig att vi inte skulle ses på ett bra tag, fylldes ögonen med tårar.

Det bästa han sa var nog att jag inte skulle krama om honom så mycket, då skulle han bara sakna att ha mig i sin famn ännu mer.  Jag kunde inte hjälpa det, trots alla söta ord, trots att han gång på gång påpekade att vi snart ses igen, att vi är som gjorda för varann och att vi skulle glädjas åt varann kunde jag inte vara glad inombords. Jag är iallafall glad att jag också åker bort, skönt att komma bort från allt.

Berättar om dagen om en stund, blir bara ledsen över det här..