Jag saknar en vänskap. En vän som accepterade mig från första början, som gav mig en hjälpande hand när allt var som svårast. Tänk att en främling ställde mer upp för mig än alla jag någonsin känt. Det måste ligga något i det, jag saknar dagarna efter skolan då vi spontant bara hittade på något, skrattade åt allt och bara bekantade oss med varann. De dagarna vi ses i skolan nu hälsar vi bara på varann, kanske äter ihop någon gång sedan går  vi åt olika håll.

När allt var som mörkast var det en person där för mig.
Och han är någon jag aldrig glömmer.