Ett problem som en hel del har, speciellt tjejer, är att glädjas åt varandra, och inte vara fördomsfulla. Jag vet inte om det är något inlärt, men varför är det så svårt? Bara för att jag är lycklig, så måste det inte ligga något skumt bakom det hela. Tyvärr är jag inte en pesemist, jag ser och jag hör det negativa, sen lägger jag det bakom mig och ler. För det är så jävla onödigt att ta åt sig.

Många anser att jag ser mig själv som svensk, och inte vet vart jag kommer ifrån, vilket är bulls***. Jag vet vem jag är, jag vet var jag är född, och vad för nation jag kommer ifrån, och behöver inte höra det från någon annan. Men sen kan det vara så att jag inte lever enligt min kultur, eftersom jag tycker att kultur anknyter till religion, och religion är det största fiaskot som tillkommit sedan denna planet bildades, tycker jag dåra.

Så just därför ska jag inte anses som någon som hatar sitt land, eller sina rötter. Bara för att jag kan tala ordenkligt, och anpassa mig, bara för att jag råkar ha en svensk pojkvän, och överlag fler svenska kompisar, så behöver jag inte bli dömd för det. Kommer nog aldrig förstå varför man inte kan glädjas åt någon annans framgång.
Ganska absurt.