Rysningarna går genom ben och märg på mig. Har aldrig tidigare bevittnat så många förhållanden som brustit, som nu. Jag blir så känslosam, tänker på hur jag skulle gjort utan min halva? Det vill jag inte ens tänka på, för det kommer aldrig att ske.

Alla har sina motgångar, och jag kan utan uttala mig om att jag varit med om det, och det gröpte verkligen livet ur mig. Jag sjönk så lågt att jag blev självmordsbenägen. På den tiden låg pappa i dödsbädden, jag vantrivdes i skolan, och mitt och Andreas förhållande, vettefan om man ens kunde kallat det ett då? Men, vi visste att vi skulle lösa det inom en framtid, och det var bara att kämpa på. Idag är vi som pricken på i:et, alltså något som verkligen går ihop, som är världens bästa kombination. Sanningen är att vi inte har det perfekt, men vad vore livet utan motgångar? Vi var vänner, som utvecklades till bästavänner, som sedan blev en kyss, saknad och en hel hög känslor. Vilket idag är världens finaste minne jag har. Jag tycker inte att lösningen till onödiga tjafs är att släppa taget. Man måste ge & ta i ett förhållande. Jag har aldrig vart den svartsjuke typen, men det ändrades, då Andreas är det. Man lär sig, och tar efter varandras betéenden. Det är så det är. Vi växer varje dag, han & jag. Vi vågar prata om hur vi vill ha det i sommar, om några år, i ett gemensamt hus. Det är aldrig fel att vilja något.

Igår, insåg jag verkligen hur vi går ihop. Vi låg på hans säng och lyssnade på musik, när det plötsligt slank ur mig, "- ska vi.. öh vad hette de.. mötas på fre.." Där sa det stop. Han svarade ja, och fortsatte min mening, "ja dit ska vi, fast efter jag gymmat." Helt sjukt.