Tänk att den famn du gömt dig hos när Mufasa varit elak, eller när när elaka häxan i Snövit dyker upp, plötsligt inte är lika varm och mottaglig. Igår natt slog det mig snabbt hur det kändes att ligga mot den livlösa famnen, för att försöka skaka liv i den.

Minns att jag direkt gick till handen och kramade om den och klämde till för en reaktion. Jag låg i famnen där öronen tog emot revbenen, och försökte känna ett andetag. Det kändes som sten. Jag föll på golvet och grät. Jag slog mot väggen, jag skrek, jag ropade efter pappa, utan något svar. Jag stod på knäna mot bädden där han låg, tog honom i handen och frågade om han snälla inte kunde vakna för min skull, och fira nyår med mig, och se mig ta studenten. Men jag fick inget svar.

Evig ångest lever med mig.