Jag tror jag aldrig meddelat detta, men under hela min uppväxt har jag alltid varit smalare. Jag var/är normallång, och pigg & glad. Många skriver om hur hemskt det är att vara överviktig, om ni är intresserade, häng på och läs mitt elände, om undervikt.

Tycker det är så underskattat på något sätt, folk ser bara ner på en som om man inte äter, de tror man är anorektiker, inte har råd, eller liknande. Jag bar kläder för de som var yngre än jag i vissa fall, för att kläderna kunde sitta allt för löst. Min aptit var absolut inget problem, men hur mycket jag än åt, syntes det inte. Så jag var tvungen att acceptera läget.

Under början av tonåren, fick jag ständigt höra hur mager jag var, att jag endast bestod av hud och skelett. Detta kom från familj och släkt främst, eftersom de upplevt mig på detta vis sedan jag var liten. Dock fick jag världens kommentarer av klasskamrater, men jag tyckte de var så himla fel. Jag hittade aldrig byxor som satt åt, hade de minsta tänkbara storlekarna, ändå drunknade mina lår. Mina tröjor var alltid stora i ärmarna, eftersom mina armar var som spaghetti enligt många. Vareviga dag track jag i mig hur mycket mat som helst, bara för att fylla ut byxorna, tröjan, och kanske få en kvinnlig kropp, utan några som helst resultat. Jag gick på sporter, som jag slutade på, bara för att jag trodde det hindrade mig från att öka i vikten.

Varje dag undrade jag när jag också skulle få en formad kropp, varje dag undrade jag när jag skulle bli av med påhoppet om min vikt. Jag grät mig till sömns flera nätter, bara för jag kunde se benen överallt på mig. Jag kunde inte bli av med detta, det verkade inte gå vad jag än försökte med.. Jag försökte trycka ihop benen, och jag minns att min högsta dröm var att se mina lår gå ihop. För jag hade så stort mellanrum mellan mina lår.

När jag var 15 år, vägde jag 42 kg mer eller mindre, och var 165 cm lång. Jag hade mirakulöst sakta börjat utvecklas. Jag tog ingen risk utan fortsatte äta, som jag hade gjort de senaste månaderna. Det ledde till en och annan finne, det ledde till massa bristningar. Eftersom jag försökte gå upp i så mycket vikt som jag bara kunde, för att slippa se alla ben.

Jag började må lite bättre, fick en och annan kommentar att jag hade en gudomlig kropp, att mina bröst svällt upp, och att jag fått fina former. Det stärkte mig. Sommaren 2007 träffade jag även min nuvarande pojkvän, och i hans sällskap har jag ätit mer, och idag väger jag ca 55 kg. Jag skulle aldrig funnits idag, om framgången inte syntes. Det är jag nästan säker på. Det är verkligen ingenting att skoja om.