Mammas bästa vän hade levt på respirator i 3 månader, och idag omkom hon. Hennes dotter och jag är barndomsvänner, och jag blev genast likblek när mamma bad mig följa med hem till dom som stöd. Jag tål inte sorg, jag påmins bara om min egna, och hamnar i en svacka. Dottern ringde mig, och ville bara ha svar, svar på vad som näst händer i livet. För er ovetandes förlorade jag min pappa i cancer för 1 ½ år sedan.

Hon frågade mig frågor, som hon trodde jag hade svar och lösningar på. Ärligt talat så finns det ingen lösning, det finns inga svar. Jag lever än idag med sorgen, jag förstår fortfarande inte att just min pappa inte lever, men ibland slår det mig, och jag brister ut i tårar. Att leva med en sånn sak är inte lätt, men det stärker en. Det har lärt mig att aldrig ta någon för givet, att njuta av sällskapet jag är med, skratta en extra gång, och försöka göra det bästa av livet som det går.

Jag är inte en stark människa, men många ansér det.
Kanske för att jag vågar lé, trots min förlust.
Det är aldrig förbjudet att må bra.