Hur kunde ett ögonblick kännas som en förhäxad evighet?
Varför är det så svårt att förstå att man mist det som man höll så kärt?
Såna saker går inte att förklara.

När jag klev in i rummet där du låg och såg på dig stannade jag till. Jag kunde inte röra på mig hur mycket jag än försökte, jag bara stod där och stirrade på dig helt känslolöst. Jag var ju här igår, vi pratade ju och åt massa Marabou du och jag. Du klarade även att gå på toa ensam. Hur det blev på detta vis, fäster inte i min hjärna. Var dag hoppades jag på att du skulle ligga i rummet intill, och att en härlig dag väntade oss. Jag trodde även på mitt hopp vid desperata tillfällen, och än idag händer det att jag oavsiktligt ropar ditt namn, för att få ett svar tillbaka.