We were supposed to grow old together
Jag kommer nog aldrig förstå att en sjukdom övervann din kropp.
Jag kommer aldrig förstå att jag kramade och pussade på en iskall kropp som brukade vara varm.
Att du hade en sjukdom i 10 månader, och togs ifrån mig på en sekund, svider så hårt.
Jag gråter sällan, men jag tänker på dig ofta, jag tänker på att du inte är vid liv.
Det gör ont att veta att du inte kommer vara där och ta emot mig på studenten,
för du var den enda människan som någonsin uppmuntrat mig, och berömt mig.
Jag undrar hur länge till jag ska stå ut utan dig.
50 år, 60 kanske?
Jag saknar dig så mycket så jag nästan hellre är med dig.
Allt föll samman, i takt med att dina sista hjärtslag, det finns inget vi längre utan dig.
Utan dig är jag inte hel, aldrig någonsin.
Kommentarer
Trackback
